Då är det söndag. Dags för Joel att åka till pappa. Några dagar ångest och ensamhetskänslor väntar. Kan det där nu. Det går inte att vänja sig vid att han åker. Det är väl ett friskhetstecken. Att jag orkar.
Han försöker prata skånska men det går sådär. Vi får många goa skratt. Han försöker iallafall. En grabb i hans klass kallade honom dansk. Vi tröstade oss med att det fanns värre saker ått bli kallad. Å Joel är född i Skåne så skåning är han, oavsett dialekt.
Annars är det lugnt. Livet rullar på. Nygamla sömntabletterna fungerar bra. Ja inte i natt då. Men jag brukar sova 3 bra nätter, sedan strular det en eller två nätter. Kan jag ta för sömnen är överlag så mycket bättre nu. Det gör verkligen gott för mitt mående. Att jag äter gör nog sitt till. Lagad mat, inte smörgås. Tack boendestöd. Hoppas Louise är frisk tills på tisdag, då är det dags för matlagning.
Nu känns det som om jag har ett kg grus i ögonen. Dags att blunda lite och hoppas på sömn.
Trevlig söndag ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar