Nattsudd

Då kör vi vakennatt igen. Eller vi, snarare jag. Men det gör mig inget, jag har inget som jagar upp mig imorgon bitti så jag kan sova då.

Idag har jag varit uppe flera timmar mitt på dagen. Tog mig samman och fixade naglarna. Kände mig nöjd efteråt. 

Joel är tillbaka i skolan igen. En lindrigare förkylning denna gången. Skönt. Även om han verkligen ogillar skolan så behöver han vara där. Hans skolgång kommer bli en lång resa med den inställningen han har till skolan. Jag har nämnt det tidigare. Vet inte hur vi ska få honom att ändra sin syn på saken. Vi försöker peppa honom men det hjälper inte. Vet inte var man kan få hjälp. För om det fortsätter såhär så blir jag galen. 

Pyjamasen är min bästa vän

I lördags tog jag på mig pyjamas när vi kom hem efter den sedvanliga lördagsutflykten, och den har jag bott i sedan dess. Igår låg jag hela dagen,  var bara uppe för att äta eller gå på toa. Hade dåligt samvete för Joel men han hade inte tid med mig ändå, han lekte med Lego hela dagen. Det är gott att veta att detta trötta mående är tillfälligt, att det snart blir bättre igen. 

Att växa isär

2005. Året min dåvarande make började jobba borta på veckorna. Året då jag blommade upp och började känna mig som mer än mamma och fru. Lite mer fri. Småbarnsåren var över, alla 6 var ganska självgående. Men varje gång maken kom hem krympte jag, blev tyst. Det fanns aldrig ensamtid för oss tillsammans. Det var inte för att inte barnvakt fanns, för det hade vi. Men de stora barnen ville inte vara hos farmor och farfar när de små var där. Och trots alla goda föresatser växte vi isär. Till slut hade vi inget att prata om om det inte rörde sig om huset eller barnen. Det var jag som tog upp situationen och han höll med. Vi bestämde att vi skulle sära på oss. Men vägen ut var lång och komplicerad.

Dags igen

Då är Joel hemma sjuk igen. Förkyld som bara den. Två veckor fick han vara frisk. Det är ju sådana tider nu. Och idag är det tre månader till J U L A F T O N! Det ser vi fram emot 

Tidig kväll

Idag tog vi tidig kväll och Joel sov innan 21. Morgonfritids och långdag i skolan är tröttande. Själv var jag tydligen inte så trött som jag trodde och blev liggande vaken. Idag har jag inte gjort ett dugg som tröttat ut mig, så nu ligger jag här och lyssnar på musik och surfar runt lite på mobilen.  

Aktivitetsnivån är inte så hög just nu. Jag känner av den årliga höstdepressionen. Den gör mig extra trött. Märker också att jag blir irriterad av mycket och höga ljud. Känner mig bitvis ledsen men inte så att jag gråter. Märker tydligt att medicinerna gör nytta, jag faller inte lika djupt och hårt som tidigare. Det är en välsignelse. Det är illa nog ändå. Den där känslan av att inte orka med, sämre än vanligt. Men så läggs två barnaarmar om min hals, och "du är bäst i världen mamma" så känns det lite bättre. För för honom ger jag allt jag har ♡

Det gör så ont

Det finns saker som sårar mig djupt. Tex när en annan kvinna kallas mina barnbarns mormor. Jag försöker tänka att det är ju bra, hon finns nära och träffar mina barnbarn oftare än vad jag kan. Jag finns bara med på telefon. Men jag kan inte hjälpa det, det sårar mig djupt och gör mig ohyggligt ledsen. Vad är jag då när jag äntligen får träffa barnbarnen? Hur förklarar dom det? 

Slut på sjukstugan

Idag är Joels andra dag fri från den envisa förkylningen. På måndag blir det skola igen. Tillbaka till rutinerna, det ska bli skönt. Inte för att det är betungande att ha honom hemma, men allt fungerar bättre om han går i skolan. Fast det tycker inte han själv. Han vill vara hemma, tycker han lärt sig nog. Det är en utmaning när man har ett barn som inte vill gå i skolan. Lusten att slå näven i bordet och skrika "du ska gå i skolan" är stor. Istället, såklart, peppar vi och uppmuntrar. Men om det inte vänder har vi åtminstone 4 år kvar att ta oss igenom. Men det tar vi då. 

GAD

Tänkte berätta om en av mina diagnoser. GAD, general anxiety disorder, på svenska generellt ångestsyndrom. Det betyder att man har ångest alltid. Inte att det kommer och går, utan den är konstant. Sedan kan ångestgraden variera i styrka. Även slå över till panikångestattack. 

Ångestuppvak

Somnade vid 21.30. Vaknar 21.50 med bultande hjärta och påverkad andning. Ångestökning. Kan inte ha hunnit börja drömma. Bara att ta Sobril, här hjälper ingen fyrkantsandning. Trodde jag skulle somna om ganska snart med tanke på kvälls och nattmedicin i kombo med sobrilen men icke! Så jag har klickat hem lite nya kläder. Nu ska jag försöka sova. Godnatt gott folk ♡

Mardröm

Klockan är tjugo i två på natten och jag har bamhärtigt nog väckts ur en mardröm. Min (döda) bror hade med sig en stor rovfågel hem till mig. Jag verkligen VERKLIGEN VERKLIGEN avskyr fåglar. Nu kan jag inte somna om :0/

Lugnare idag

Ångesten är inte lika hög idag, men igår var jag tvungen att ta min behovsmedicin (sobril) för ångesten bara stegrade sig. Men idag har vi varit på roadtrip och det är ångestdämpande. Vi åkte och hämtade våra nya glasögon och blev 10.000 fattigare. Men nog fan blir det suddigt med de nya glasen ändå. Bra jag ska till Ögonmottagningen. 

Nu ligger Joel och jag på sängen. Han kollar Youtube och jag lyssnar på ljudbok. 

Smärta

Det finns olika sorters smärta. Den smärta jag har svårast att hantera är den själsliga. Min största själsliga smärta är att mina två äldsta döttrar valt att inte finnas i mitt liv. Jag har aldrig fått någon förklaring till varför. Detta gör ofantligt ont och ibland gör det extra ont. Idag är en sån dag. Tårar trillar och jag försöker förklara för Joel att det inte är något att oroa sig för. Hur förklarar man för en 11-åring? Det kan vänta några år till.