Att växa isär

2005. Året min dåvarande make började jobba borta på veckorna. Året då jag blommade upp och började känna mig som mer än mamma och fru. Lite mer fri. Småbarnsåren var över, alla 6 var ganska självgående. Men varje gång maken kom hem krympte jag, blev tyst. Det fanns aldrig ensamtid för oss tillsammans. Det var inte för att inte barnvakt fanns, för det hade vi. Men de stora barnen ville inte vara hos farmor och farfar när de små var där. Och trots alla goda föresatser växte vi isär. Till slut hade vi inget att prata om om det inte rörde sig om huset eller barnen. Det var jag som tog upp situationen och han höll med. Vi bestämde att vi skulle sära på oss. Men vägen ut var lång och komplicerad.