Ibland kan man inte annat än skratta

För några månader sedan höjde min läkare mitt litium. Sommaren bjöd på mycket manisk Mia, och plötsligt upptäckte dom att mitt litium legat lägre de senaste 3 gångerna jag lämnat prov. Men nivån var egentligen inte låg, sa hon, det är vanligt att många hamnar på det värdet och det fungerar för dom. Meeeeeeeen nu är man ju limited edition *hehe* och vi har i flera år försökt förklara att min metabolism är snabb och bryter ner medicinen fort. Iaf, bl a så ledde höjningen av litiumet till en vansinnig trötthet. Men trots tröttheten fick jag stora problem med sömnen, så vi fick lov att ibland ta en extra Stilnoct. Nu kommer det roliga. En kväll kommer Mattias ner i köket och där står jag. Iklädd endast trosor och fårskinnstossor, V A J A N D E fram och tillbaka. I handen har jag en tub hamburgerdressing, som jag verkar ha problem med. Lite sluddrande ber jag honom om hjälp, då visar det sig att det ligger knäckebröd på vasken som jag vill ha hamburgerdressing på. Han hjälper mig, jag står där och svajar, äter mina knäckebröd och utbrister fy fan vad gott! Grejen är att jag inte gillar hamburgerdressing. När jag är färdig leder han mig in i sängen där jag slocknar omgående. Och dagen därpå har jag ingen aning om vad som hänt. Mattias sa lite skämtsamt att han funderat på om jag fått medicinsk marijuana. Som vi skrattade åt denna situation. Det var ju en harmlös grej, annars brukar jag shoppa när jag är halvdäckad. Också det utan att det är medvetet. Jag är inte vaken. Men knäckebröd med hamburgerdressing, det skrattar vi åt! 😂
/Mia

😮

Det är helt otroligt, men nu är det söndag kväll och helgen är över. Den har bara rusat förbi. Lillskrutten är nattad och jag likaså. Hoppas innerligt att jag får sova mer inatt än natten till idag. Då gav jag upp kl 02 och klev upp. Satte mig med ljudbok, virkning och kaffe. Katterna var lätt förvirrade och visste inte hur dom skulle reagera. Tills Herman gäspade stort och la sig ner i soffan igen 😂

Det är så många tankar nu, jag sover sämre än någonsin och är alltså galet trött. När jag är så trött är mitt motstånd knäckt och en liten tanke blir tusen stora som maler runt i huvudet på mig. Såklart. Ovissheten är värst. Blir det flytt eller ej. Hur kommer det bli ekonomiskt osv. Jag är inte rädd för att vara ensam med Joel. Ensam utan däremot. Pappavecka. Ja ni ser. Tankar finns det gott om 🙄
Något som oroade mig i början var mediciner, hur jag ska ta mig till vården och så. Men det ska Mattias fortsätta sköta. Det är jag tacksam för. Säkert någon som tycker ett eller annat om det, men det struntar vi i 😄

Psykiskt mår jag faktiskt ganska okej. Jag tror att en flytt är bra för mig, även om jag blir kvar här uppe. Jag är stolt över mig själv, det var jag som sa att nu vill jag flytta. Jag är redo, och jag ber till högre makter att turen/lyckan står mig bi! ❤
Nu ska jag lyssna på ljudbok en stund, och jag hoppas jag får sova mer inatt 😉
/Mia

Livet

Idag har jag berättat för min 8-årige son att hans pappa och jag inte vill leva tillsammans längre. Detta tog han emot med en cool lugn attityd. Reaktion kommer med all säkerhet så småningom. Vi söker nu lägenhet till mig och lillkillen,  och vi hoppas innerligt det går vägen. Annars får vi bo kvar i huset, men det är ingen hit som ni kanske förstår. Kuratorn på sjukhuset ser över ev möjligheter till hjälp åt mig. Jag är så begränsad eftersom jag har bealningsanmärkningar, jag är långtidssjukskriven och i grunden arbetslös. Men vi hoppas hoppas innerligt att det ändå kan gå vägen.
Ska villigt erkänna att jag åker känslomässig bergochdalbana. Jag vill flytta, jag vill verkligen flytta, men det är ekonomin. Den gör mig livrädd. Att vara ensam när det är pappavecka känns också lite läskigt. Men jag vande mig vid första skilsmässan, jag vänjer mig igen! Men skillnaden är att då fanns 6 syskon som hade varandra. Nu är det bara 1.... å mamman är lite hönsig.
Både Mattias och jag mår bättre nu. Vi vågar inte tänka på hur det blir om jag inte får lägenhet. Idag handlade jag lite i för flytt. Då måste det gå vägen. Vi pratar om hur vi ska göra med ditten och datten vid flytt.
Det ska iaf till storA förändringar om vi ska bo kvar i huset. Mina älskade katter måste bort. Allergin är hemsk, slemhinnorna i näsan blöder.

Jag har berättat för två, snart tre personer om vad som händer i livet. Men inte för min äldsta vän. Varför inte det? Nej för hon hasplar ur sig sånt där "livsråd" som kan göra mig så ledsen. Typ man är sin egen lyckas smed. Det kan man vara, men inte alla. Sedan vetskapen att det kommer spridas som en löpeld på byn där jag bodde förr. "Vad var det jag sa" kommer hennes man att säga. Och denna situationen är jobbig nog som det är. Ett nederlag, en förlust, en sorg. Jag kommer sakna alla hans bra sidor.
Nu ska jag sova. Gonatt gott folk//Mia

Söndag....

En dag som än så länge är behaglig. Joel har nyss vaknat, han tittar på barnprogram på sin platta. Jag virkar på min sommarsjal. Valde en lätt väg och använder mig av mormorsränder. Hjärnan klarar inte för svåra mönster. Medans jag virkar lyssnar jag på ljudbok. Svensk deckare! 👍
Grumpy sover än. Igår kom han ner 10.30, tog sin frukost och gick upp i grottan igen. Sur och grinig. Joel och jag pysslade med vårt. Sen eftermiddag kom han ner. Lagade middag och så tittade vi på NCIS tillsammans. Humöret blev bättre. Redan kl 18 gav jag upp och gick och la mig. Kropp och framför allt knopp orkade inte mer. Somnade strax efter 20.

Veckan som gått har varit känslosam. Missnöjd med frissan för det första. Varit det de sista gångerna och det känns egentligen självklart att byta. Men urvalet är oerhört begränsat så det är svårt. Grumpy är inte intresserad av att ligga och köra till Sundsvall eller Hudiksvall för klipp och färg. Det är illa nog med den halvtimmen det tar till Bergsjö. Det finns faktiskt en frissa i byn men jag är allergisk mot rövslickeri. Frissan var med i Bonde söker fru och det är mycket fjäsk och tillgjordheter och ja... inte min grej. Men har kanske inget val till slut.
För det andra så dog min (bärbara) dator på onsdagen. Paniken växte när den inte ville starta. Jag hade nyligen påbörjat en bok och hunnit med 30 sidor. Det "lustiga" är att jag öppnade datorn för att skaffa lagringsutrymme i typ moln. Jag skulle föra över bilder från telefonen. Jag grät. Och grät. Jag fick nämligen ärva datorn efter min bror så det är väldigt känsligt och sentimentalt. Kvällen avslutades med ett praktgräl med grumpy, och även denna kväll la jag mig 18. Pussade och kramade på Joel innan jag stängde dörren till mitt sovrum. Utöver detta hade jag flertalet gånger försökt få tag i pappa utan att lyckas. Det var mycket som gnagde den kvällen och jag grät i en handduk.

På torsdagens förmiddag försökte jag nå pappa. Inget svar. Till slut var jag så desperat att jag ringde min faster. Hon lyckades lugna mig och vi fick en trevlig pratstund. Vid lunchtid ringde pappsen. Han hade varit på styrelsemöte med seniorfacket på onsdagen och hos tandläkaren och sedan handlat på torsdagen. Lättnad.
Varför jag reagerar så starkt på det? Farmor, farfar och brossan har alla 3 dött i plötsligt hjärtstopp. Pappa är nu 81 och jag oroar mig, gud så jag oroar mig. Dels rädslan att inte hinna träffa honom igen, dels att veta att tiden är räknad. Farmor var 69, farfar 84, brossan 44. 44. Mitt i livet. Man har ingen aning.

Tankar på flytt finns hela tiden i omlopp. De dagar när grumpy är på sitt värsta är tankarna på att avsluta allt väldigt påtagliga. Jag är snart 50 år gammal och inte fan vill jag leva såhär. Be om ursäkt för min existens, väga varje ord på guldvåg, andas rätt. Be om hjälp är uteslutet, då faller han i värsta tjurighetsmoden direkt. Det ska upp 6 hållare till på min sänghimmel, men han kan inte använda högerarmen utanför jobbet. Jag tycker han ska gå till doktorn men då slängs det i ansiktet på mig att han är ensam försörjare av familjen (mina 8000 räknas inte) hur ska han kunna bli sjukskriven och gå till sjukgymnast? Det är illa nog som det är. Läs illa nog eftersom jag går på kontroller på psyk och diabetesmottagningen. Eftersom blodprover ska tas, mediciner ska hämtas och skötas. Det är faktiskt så att det finns saker jag skulle behöva söka läkare för men eftersom det möts med så stor vrede så tiger jag. Visst inser jag att man inte kan leva så, men just nu är det så det får vara. Joel är nog van, det har ju varit så sedan flera år tillbaka. Han är en go glad och sprallig kille vars enda bekymmer är de 2 gossar som mobbar honom i perioder. Vid gud, ni anar inte vilka känslor som väcks i denna mamman. Ilska, vrede, sorg, hat. Ja hat! '=1 Min pojk. Min ömhjärtade pojk, omtyckt (av övriga) av både unga och gamla. Är han för omtyckt? Är det det som får dessa två att ge sig på honom?
Man kan fundera sig snurrig, och det är inte bra. Så jag stoppar undan tankarna och försöker låta dom ligga orörda. Pratar med Joel om hur läget är på mobbarfronten ibland, men det låter jag rinna ut i sanden. Inte peta för mycket. Balansgång.

Hur sammanfattar vi då veckan?
Kärleken är lika död som min dator.
Med detta sätter jag punkt.
/Mia

Jobbigt nu

Det blir aaaaaaldrig som man tänk sig

Så sant som det är skrivet. Först fick vi magsjuka och när jag hämtat mig efter det så kom febern. Bara jag. Måste vara den periodiska febern som hänger i, för det kommer just i perioder. Två gånger i månaden ungefär. Så jag är van :0)
Just nu mår jag bra *peppar peppar ta i trä tvi tvi tvi*. Bra är ju som normal, relativt. Men ångesten är liten och jag känner mig glad. Kan ni förstå?? G L A D !!! Jag har orkat laga mat flera dagar i rad, och jag har börjat få lite fason på huset. Slänger,  sorterar undan och inser att vi M Å S T E ha två bokhyllor till mina pyssel och sysaker. Garnrelarerat undantaget för garnet bor i ett eget rum på ovanvåningen :0P  Men en bokhylla i syhörnan/tv-rummet och en i köket till pyssel. Ska bara försöka få chefen över pengarna att inse det. Det är liksom den svåra biten  :0/  Får lägga fram det snyggt. Helt ärligt måste han inse behovet, han bor ju här!
Min sänghimmel är färdig. Men rörigt runtomkring såklart. Varför? För att det saknas förvaringsutrymmen! Det har liksom blivit en rundgång i det hela och ingen hjälp får jag heller. Men nu är det som sagt på gång :0D

Jag ska försöka hålla inläggen så positiva jag kan, men ibland är det svårt. Tänk er att jag ofta skriver med ironi och sarkasm, två nära vänner till mig. Och ett *hehe* i slutet på varje mening ;0)