Söndag....

En dag som än så länge är behaglig. Joel har nyss vaknat, han tittar på barnprogram på sin platta. Jag virkar på min sommarsjal. Valde en lätt väg och använder mig av mormorsränder. Hjärnan klarar inte för svåra mönster. Medans jag virkar lyssnar jag på ljudbok. Svensk deckare! 👍
Grumpy sover än. Igår kom han ner 10.30, tog sin frukost och gick upp i grottan igen. Sur och grinig. Joel och jag pysslade med vårt. Sen eftermiddag kom han ner. Lagade middag och så tittade vi på NCIS tillsammans. Humöret blev bättre. Redan kl 18 gav jag upp och gick och la mig. Kropp och framför allt knopp orkade inte mer. Somnade strax efter 20.

Veckan som gått har varit känslosam. Missnöjd med frissan för det första. Varit det de sista gångerna och det känns egentligen självklart att byta. Men urvalet är oerhört begränsat så det är svårt. Grumpy är inte intresserad av att ligga och köra till Sundsvall eller Hudiksvall för klipp och färg. Det är illa nog med den halvtimmen det tar till Bergsjö. Det finns faktiskt en frissa i byn men jag är allergisk mot rövslickeri. Frissan var med i Bonde söker fru och det är mycket fjäsk och tillgjordheter och ja... inte min grej. Men har kanske inget val till slut.
För det andra så dog min (bärbara) dator på onsdagen. Paniken växte när den inte ville starta. Jag hade nyligen påbörjat en bok och hunnit med 30 sidor. Det "lustiga" är att jag öppnade datorn för att skaffa lagringsutrymme i typ moln. Jag skulle föra över bilder från telefonen. Jag grät. Och grät. Jag fick nämligen ärva datorn efter min bror så det är väldigt känsligt och sentimentalt. Kvällen avslutades med ett praktgräl med grumpy, och även denna kväll la jag mig 18. Pussade och kramade på Joel innan jag stängde dörren till mitt sovrum. Utöver detta hade jag flertalet gånger försökt få tag i pappa utan att lyckas. Det var mycket som gnagde den kvällen och jag grät i en handduk.

På torsdagens förmiddag försökte jag nå pappa. Inget svar. Till slut var jag så desperat att jag ringde min faster. Hon lyckades lugna mig och vi fick en trevlig pratstund. Vid lunchtid ringde pappsen. Han hade varit på styrelsemöte med seniorfacket på onsdagen och hos tandläkaren och sedan handlat på torsdagen. Lättnad.
Varför jag reagerar så starkt på det? Farmor, farfar och brossan har alla 3 dött i plötsligt hjärtstopp. Pappa är nu 81 och jag oroar mig, gud så jag oroar mig. Dels rädslan att inte hinna träffa honom igen, dels att veta att tiden är räknad. Farmor var 69, farfar 84, brossan 44. 44. Mitt i livet. Man har ingen aning.

Tankar på flytt finns hela tiden i omlopp. De dagar när grumpy är på sitt värsta är tankarna på att avsluta allt väldigt påtagliga. Jag är snart 50 år gammal och inte fan vill jag leva såhär. Be om ursäkt för min existens, väga varje ord på guldvåg, andas rätt. Be om hjälp är uteslutet, då faller han i värsta tjurighetsmoden direkt. Det ska upp 6 hållare till på min sänghimmel, men han kan inte använda högerarmen utanför jobbet. Jag tycker han ska gå till doktorn men då slängs det i ansiktet på mig att han är ensam försörjare av familjen (mina 8000 räknas inte) hur ska han kunna bli sjukskriven och gå till sjukgymnast? Det är illa nog som det är. Läs illa nog eftersom jag går på kontroller på psyk och diabetesmottagningen. Eftersom blodprover ska tas, mediciner ska hämtas och skötas. Det är faktiskt så att det finns saker jag skulle behöva söka läkare för men eftersom det möts med så stor vrede så tiger jag. Visst inser jag att man inte kan leva så, men just nu är det så det får vara. Joel är nog van, det har ju varit så sedan flera år tillbaka. Han är en go glad och sprallig kille vars enda bekymmer är de 2 gossar som mobbar honom i perioder. Vid gud, ni anar inte vilka känslor som väcks i denna mamman. Ilska, vrede, sorg, hat. Ja hat! '=1 Min pojk. Min ömhjärtade pojk, omtyckt (av övriga) av både unga och gamla. Är han för omtyckt? Är det det som får dessa två att ge sig på honom?
Man kan fundera sig snurrig, och det är inte bra. Så jag stoppar undan tankarna och försöker låta dom ligga orörda. Pratar med Joel om hur läget är på mobbarfronten ibland, men det låter jag rinna ut i sanden. Inte peta för mycket. Balansgång.

Hur sammanfattar vi då veckan?
Kärleken är lika död som min dator.
Med detta sätter jag punkt.
/Mia