Han somnade fort, Joel. Jag höll min hand på hans huvud och några minuter senare sov han. Ingen gråt. "Jag älskar dig mamma. Du är min klippa. Vad skulle jag göra utan dig?" Han är mini-me. Ångest och tankar och skit. Men vill alla så väl. Hatar skolan för den suger musten ur honom. Inför varje sommarlov kommer det. Ångest, gråt, tankar. "Hur ska jag klara sexan? Jag vill inte flytta, jag vill inte vara utan dig. Var ska jag sova hos pappa?" Jag önskar jag hade en quick fix. Jag önskar pappan vore lite mer smidig och inkännande i sin relation till Joel. Att han nångång fick ta hand om förtvivlad gråt. Men av psykologer och läkare har jag fått veta att barn släpper sånt där dom är trygga. Så jag förstår att jag är Joels trygghet. Hade jag inte varit så välmedicinerad så hade jag varit i upplösningstillstånd. Gråtit mig röd. Men nej. Ångesten går dock inte att medicinera bort. Så här ligger jag, med en motor som går i 200 knyck. Vansinnigt trött men gett upp att försöka sova. Är nöjd med att jag kunde få Joel att somna med bara min närhet.
Och flytt. Jag måste flytta. Jag vantrivs i huset. Det sköts inte om så det förfaller. Både invändigt och utvändigt. Jag klarar inte hålla det rent längre. Jag kommer lämna ett sjunkande skepp. Sedan är det kärleken. Den är liksom slut. Älskar M som en vän.
Det kommer bli bra ❤🙏
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar