Ensam

Aldrig känner jag mig så ensam som på helgerna. Lördagförmiddagen är toppen, då umgås vi. Men resten av tiden... Att J umgås med sina vänner är jag glad för. Och han tillbringar mycket tid med mig jämfört vad andra killar i hans ålder umgås med sina föräldrar. Men M. Som sitter framför datorn all vaken tid. Vad f*n. 

Skol- och arbetsvecka är också ensamt men det är ju "normalt" när det är skola och jobb. Det fungerar bra. Då finns ingen klump i magen. Åh jag vet inte! Det är väl bara att vänja sig inför kommande flytt. OM det nu blir flytt vill säga. Det finns inga andra lediga treor och tvåa går inte. Det blir för litet. Men nu kom jag av mig. Ensam. Helgerna är ensamma. Varannan vecka kommer bli ensam. Tur det finns ljudböcker och streamingtjänster. Det kommer nog behövas. Och nu kom jag av mig igen! 

Jag kan känna mig avundsjuk på dom som har mormor, morfar, farmor och farfar att umgås med. Vänner. Vi har bara vi. När vi hade flyttat upp försökte jag knyta nya kontakter. Men alla hade redan fullt upp med familj och vänner så det sket sig. Sedan blev jag sjuk, och då fanns ingen när vi så väl hade behövt lite hjälp. Det finns en tjej jag pratar med. Vi pratar mest via Messenger, men det är en viktig kontakt. Hon är också sjuk, en autoimmun sjukdom så vi har båda att jobba med. Hon har turen att bo nästintill granne med sina föräldrar. Där finns massor av kärlek och hjälp. Om vi får lägenheten kommer vi bo närmre henne, får jag ordning på min kropp kan vi nog ses 😊

När jag ändå är inne på flytt... vad i hela världen gör jag om lägenheten inte blir min? Rent psykiskt kommer jag krascha. Jag KAN inte bo kvar 😭