Skulle verkligen behöva...

...gråta. Känner hur det bubblar under det gråa men inget kommer ut. Det sitter fast. Det är synd, för en ordentlig ursköljning av tårar hade varit toppen.

Det är lite svårt att vänja sig vid det gråa. Jag minns hur trevligt det var att känna sig glad. Att inte bli arg saknar jag inte däremot, även om det skulle behövas ibland. Nu är jag fast i meh. Jag kan dock vid behov fejka glädje. Verkar som om det lyckas. Helt galet alltihop. Ångesten känns iaf, men inte heller den får mig att gråta. Det är tydligen så det ska vara när man tar litium. Meh. Jaja okej. Vi säger väl så.