Ingen bra dag

Idag har jag tillbringat dagen i sängen. Hela tiden en katt som sällskap. Smulan och Semlan har turats om att ligga hos mig. Nu är det Smulan som ligger vid mina fötter och snarkar. Gulliga små ljud ger hon ifrån sig. 

Jag kan inte sova, nej jag har inte sovit på dagen. Men den där begravningen golvade mig. Hjärnan bombaderar mig med bilder från begravningen. Den lilla kistan som sänktes ner i den mörka kalla jorden. Jämte Lilli. Sångerna som sjöngs. Så rullar det på i mitt huvud. Ge mig frid, lätta på min ångest. Ta bort den stora ångestklumpen i min mage. Hjälp mig!

Min virrpanna till boendestöd alltså. I torsdags skulle hon handla till mig. Men hon glömde det. Sa att hon skulle göra det när hon kom tillbaka till Bergsjö, och köra hitom när hon skulle hem. Hon bor strax utanför Hassela. Fine. Något kommer emellan och handlingen blir flyttad till fredagen. Hon ringer på fredagen, efter begravningen. Dottern ska på disco så hon kan inte komma på kvällen. Det blir flyttat till lördag förmiddag. För mig är förmiddag fram till 12. Hon kom halv 3. Med Pepsi som stått ute i bilen i 20 minusgrader hela natten. Är ändå tacksam, att hon gjorde det utanför sin arbetstid. Tror bestämt hon är tidsoptimist 😂

Om jag bara kunde somna. Stänga ögonen och hjärnan, och sova. Men nej. Lyssnar på julmusik. Det vill själen ha. 

Nu är det söndag, vilket betyder mammavecka. Som alltid efterlängtat. Min goa kille, som satt och höll i sin ros i kyrkbänken. Med ett plågat uttryck i ansiktet. "Jag ville gråta men det gick inte". Så mycket känslor. Joel gick på minnesstunden men jag gick hem. Det hade serverats varmkorv och fika. Abbes favoriter. Det hade varit trevligt sa han. Så upplever jag att minnesstunder är. Det svåra avskedet är gjort, man har gråtit. Nå ja inte alla. Man samtalar om annat. Trots att man hela tiden är väl medveten om att en fattas och det kommer aldrig mer bli som vanligt. Man kanske kan skratta lite, minnas alla fina stunder man haft. 

Idag har det gått en månad sedan han dog. En hel månad. Det känns nära men ändå avlägset. Det har inte varit en bra månad för mig. Då tänker jag på Abbes familj, hur dom har det, och försöker samla mig. Men den där ångestklumpen försvinner inte. Simon tyckte jag såg pigg ut, och hade ett fint minspel. Det känns bra. Jag kan fungera, iaf korta stunder. Jag vill inte falla. Imorgon ska jag inte ligga i sängen. Nej för då kommer Joel! Det kanske blir en film eller tre. 

Jag hade mycket på hjärtat idag. Hoppas du orkade läsa allt. Nu ska jag försöka sova lite. Go'natt Sov så gott ❤