Jag ligger här med Smulan på höften. Hon vill vara nära men vill helst inte klappas. Semlan ligger på soffan med Joel.
Vi förundras av vilken skillnad det är på mitt mående med nya medicinen, Latuda. Det är många år som jag bara existerat, utan livskvalitet. Nu finns det hopp. Hopp om livet.
Dags att försöka sova. Go'natt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar