2024-09--20 Så mycket smärta

Angående mitt förra inlägg. Kärlek så stor men som inte fick chansen att blomma ut. Först nu, efter 16 år, kan jag tänka på den tiden utan att känna smärta. Så många år jag älskade Mattias men samtidigt försökte läka. 

Vad hände då? 2005 hade jag och min dåvarande make köpt hus. Thomas var målare som skulle måla och tapetsera köket. Och något hände. Känslor växte fram. Jag sa till dåvarande maken att jag ville skiljas. Jag flyttade ut. Tyvärr var Thomas inte lika stark. Hans fru hotade med att han inte skulle få träffa barnen. 3 år träffades vi innan det var över. Det var av och på och det slet på mig. Så många tårar. Så många brutna löften. Så blev det tyst. Det var över. Jag trodde jag aldrig skulle älska igen. Så hände Mattias. Trygg kärlek. Inga löften bröts. Inte just då. Men 12 år fick vi innan bipolär dödade känslor. 

Iaf. Kärlek nästan dödade mig. Nu har jag gett upp hoppet. Beslutat mig för att leva ensam. Det är komplicerat. Det finns såklart medicinska anledningar som spelar in. Visst känner jag saknad efter kramar. Uppmuntran och pepp.  Ge och ta. Nej jag lägger varannan vecka på Joel. Varannan vecka längtar jag till nästa vecka. 

Visst undrar jag ibland hur det kunde varit, om Thomas lämnat häxan. Men så bra det blev. Några år iaf.