Den tredje kärleken

Det är M. Vi träffade på varandra på fb, pratade barn med diagnoser, och om otrohet. Han bodde 93 mil bort, men snart kändes avståndet kort ju mer vi pratade. Så tog han beslutet att köra alla milen för att träffa mig. Vi klickade direkt, trots att vi egentligen är väldigt olika. Det var som att kliva in i en fullt fungerande relation, och det är kanske det som var problemet. Iaf blev jag gravid och M tog beslutet att flytta ner till mig i Skåne. Han var ju arbetslös och af menade på att det var större chans att få jobb i Skåne. Nu blev det inte så. När jag är höggravid och hormonell, utan medicin pga graviditet, säger han att han ska flytta hem igen. Kris! Men nu tar barnen och jag beslutet att flytta med. I början på mars, tre veckor innan beräknad förlossning, dör min bror i en massiv hjärtattack. Fortfarande omedicinerad är katastrofen ett faktum. Jag brakar fullkomligt. Det blir ett planerat kejsarsnitt den 15 mars, så vi ska kunna ha begravning. Tio dagar gammal är J med på sitt livs första begravning. Så fort han är född börjar jag med mina antidepressiva igen. Så blir det sommar och flytten går norrut. Barnen som skulle flytta med ångrade sig, och benen slogs undan på mig. 

Redan från början vantrides jag i Hassela. Det var ensamt att bara ha ett barn att ta hand om. 2011 brakar jag igen, efter en period då jag målat 4 sovrum på bara några dagar. Jag söker till psykiatriska öppenvården och får förtur till läkare. Jag får ny antidepressiv och en kurator. Det fungerar dåligt med kuratorn, och hon säger upp kontakten. 2013 brakar jag igen, och blir inlagd för slutenvård. 7 veckor ligger jag inne innan jag klarar att åka hem. På den resan kommer det nya mediciner och diagnoser. Bipolär typ 2 och GAD. Litium, serequel och quetiapine ger mig snabbt 40 extra kilo. Jag vantrivs enormt med mig själv och blir inlagd igen eftersom jag inte vill leva. När jag kommer hem igen har M flyttat ut ur sovrummet. Sedan kommer det några tuffa år. När jag blir manisk/hypoman shoppar jag hej vilt, vilket leder till ekonomisk kris. 2018 får M nog och talar om att i fortsättningen är vi bara gifta på papper. Och på den vägen är det. Mina sjukdomar blev för mycket. Jag klandrar mig själv,  såklart. Och helt ärligt vet jag inte vad jag känner. Jag tror inte att jag älskar honom, han är nog mer min enda trygghet i livet. Jag vantrivs fortfarande men hoppas det blir bättre vid flytt. Fast då lämnar jag tryggheten han ändå ger. Jaja. Vem sa att det skulle vara lätt?! 

Vi har också en låt. Du är allt med Sonja Aldén. Och den texten kommer i ett annat inlägg.